Gymmet ska vara en plats för styrka och hälsa. Men för en växande grupp människor har träningen blivit en källa till tvångstankar, skam och aldrig sinande missnöje med den egna kroppen. Gränsen mellan hälsosam ambition och psykisk ohälsa är inte alltid tydlig – och den är lättare att passera än de flesta tror.
Vad är bigorexi?
Bigorexi, eller muskeldsymorfisk störning som det heter kliniskt, är ett tillstånd där personen ständigt upplever sig som för liten och för svag – trots att omgivningen ser ett vältränat eller till och med mycket muskulöst utseende. Störningen klassificeras som en form av kroppsdysmorfi och ingår i OCD-spektrumet enligt DSM-5.
Tillståndet drabbar framför allt män, men förekommer även hos kvinnor. Vanliga kännetecken är att man planerar hela livet kring träning och kost, undviker sociala situationer för att inte missa ett pass eller för att man är rädd att bli sedd utan pump i musklerna, och att man använder timmar framför spegeln för att kontrollera och jämföra kroppen med sig själv – och med andra.
Det paradoxala är att ju mer muskler man bygger, desto mer otillräcklig kan man känna sig. Målet flyttar sig hela tiden.
Träningskultur och sociala medier späder på problemen
Gymkulturen har aldrig haft en starkare närvaro i populärkulturen, och sociala medier är fullproppade med extremt kalibrerade kroppar, steroidpåverkade influencers och fitnesskonton som normaliserar en kroppsstandard som är biologiskt ouppnåelig för de allra flesta. Forskning från bland annat National Institutes of Health visar att exponering för den här typen av innehåll ökar risken för negativ kroppsuppfattning och träningsrelaterade tvångsbeteenden.
Det handlar inte om att träning i sig är skadligt. Det handlar om när träningen slutar vara ett val och blir ett tvång – när ett missat pass leder till panik snarare än besvikelse, och när mat räknas gram för gram inte av nyfikenhet utan av fruktan.
Tecken att ta på allvar
Det finns konkreta varningssignaler att hålla utkik efter, hos sig själv eller hos någon man bryr sig om:
- Träning prioriteras konsekvent framför relationer, jobb och återhämtning
- Stark ångest om man av någon anledning inte kan träna
- Ständig jämförelse med andras kroppar, ofta i sociala medier
- Skam eller äckel inför den egna kroppen trots att man tränar hårt
- Hemlighållande av mat- och träningsvanor för omgivningen
- Användning av kosttillskott, hormoner eller steroider trots känd hälsorisk
Ett eller två av dessa punkter gör inte automatiskt att man har bigorexi, men ett mönster av flera av dem under längre tid är skäl nog att ta en ärlig titt på sin relation till träningen.
Att träna för hälsa – inte för godkännande
Det finns en psykologisk skillnad mellan att träna utifrån en känsla av att ta hand om sin kropp, och att träna för att kompensera eller undfly något. Den förstnämnda motivationen är kopplad till långsiktig välmående och hållbarhet. Den sistnämnda tenderar att eskalera.
Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den behandlingsform som visat bäst resultat vid muskeldsymorfisk störning. Behandlingen syftar till att utmana automatiska tankemönster kring kropp och prestation, och att gradvis minska kontrollbeteenden. 1177 Vårdguiden ger information om hur man kan söka hjälp inom den svenska vården.
Det är också värt att reflektera kring vilka röster man låter influera sin syn på kroppen. Att aktivt rensa bort konton som skapar missnöje och i stället följa tränare och röster som kommunicerar styrka, funktion och välmående kan göra skillnad på sikt.
Styrka handlar om mer än muskler
Att bygga en stark kropp och att ha en hälsosam relation till sin kropp är inte motsatser – men de kräver båda medvetna val. Den faktiska grunden för hållbar träning är återhämtning, variation och ett liv som rymmer mer än gymmet. Muskler byggs av konsistens och vila, inte av ångest och kontroll.
Om träningen känns som den enda grejen som håller dig hel – då är det kanske dags att fråga sig vad det egentligen är man söker.
